En efterlängtad seger!! (och grymma skidor)

Nu är jag tillbaka i Sverige och ett otroligt vackert Vålådalen. Solen skiner, snön gnistrar och det är -12 grader. Lite synd jag har vilodag när det är så vackert. Hoppas det är lika fint i morgon när jag skall ut och träna. Vi har ett "nytt" spår som går uppe på fjället och som kallas Lill-Sapporo. Det är 3,5km och medstadels flackt. Helt perfekt att stakträna på och där kan man träna även om det skulle vara kallt nere vid hotellet.

Det blev på nytt en fantastisk skidhelg och säsongens andra seger (av två möjliga klassiska!) i långloppsvärldscupen. Marcialonga är efter Vasaloppet kanske det mest prestigefylda loppet att vinna i cupen. Jag har åkt loppet 7 gånger tidigare, två gånger i skate, en gång har jag brutit efter 5km (fick hjärnskakning dagen innan och skulle så klart inte ha startat men visste/förstod det inte då) och sen har jag varit 3, 4, 5, 4. De åren har jag inte räckt till mot de starkaste i sista backen utan fått ge mig i den tuffa stigningen upp mot målet. Så det var en otroligt skön känsla att känna att jag var den starkaste denna gången. Inför årets lopp har jag specialtränat stakning uppför och så har jag kört mycket på min thoraxtrainer (stakmaskin). Jag känner att jag blivit starkare av det! Jag har kört mycket under hösten i Eksjö men även här i Vålådalen. Under den kalla perioden över jul och nyår blev det väldigt många pass...

För att nämna lite mer om loppet så föll det tyvärr någon mm med nysnö under tidiga morgonen så det gick bitvis tungt i spåret. Jag valde att åka helt utan fäste då jag tycke att de skidorna gled lite bättre än de med fästa på. Jag ville ha hög fart på loppet och var med och körde hårt vid flera tillfällen upp mot vändpunkten i Canazei. När det visade sig att klungan ändå höll ihop valde jag en lite mer passiv roll efter vändningen och ner mot Val die Fiemme skidstadion. Där drog Jörgen Aukland upp farten och Jerry, jag samt en italienare fick en liten lucka. Men trots att vi drog växelvis så kom klungan på nytt ikapp oss. Jag förstod då att loppet skulle skulle avgöras på de sista 6km från Molina in till mål. Jörgen, Jerry och jag fick på nytt lucka när vi växelvis drog hårt de sista 2km innan den berömda backen. Jag kände mig förhållandevis pigg och började tänka på seger. Men jag visste att jag hade två grabbar som åkt ifrån mig i denna backe tidigare och som så här långt på säsongen inte fått till det helt att fightas med. Jerry körde fort direkt i backen så det vara bara att ge allt. Min taktik var att ligga bakom till 1km innan mål (då det blir mindre brant) för att sedan ge allt. Uppför spelar det ingen roll om man drar eller ligger bakom. Men vis av tidigare erfarenheter så visste jag att den som var starkast och orkade vara först över sista lilla krönet innan upploppet troligen skulle ta hem tävlingen. Efter det krönet svänger det nämligen höger innan man kommer in på upploppet. Ligger man bakom måste man alltså åka en längre väg för att komma om. Att glida först över mållinjen är en underbar känsla. Marcialonga är speciell på det sättet att spåret går igenom många små byar i dalen och i varje by är det massa människor som hejar!

Slutligen ett stort tack till vallare, ledare, Försvarsmakten och Vålådalen. Jag hade kanonskidor och drickalagningen funkade perfekt. Jenny - grattis!, Martin (som tyvärr blev sjuk två dagar innan loppet och inte kunde starta) och jag hade 3 ledare/vallare (Lars Johansson, Ulf Persson och Christian Nilsson) på plats och en som hemmifrån Sverige gav förslag på vad vi skulle testa för vallor.. Förutom dessa så fick vi hjälp av en Italienare som heter Fredrico och som jag lärt känna genom skidåkningen. Stort tack även till dig! Thanks Fredrico, you are great! And also Tavanaro and the masseur!